Jag gillar att vara barfota, det är skönt att känna sig fram på gräs, jord, klippor och andra underlag. Mest blir det väl hemomkring på gräs- och skogsunderlag, lite på tomten, i skogen och i grönsakslandet. Fast solvarma klippor ute i skärgården eller en daggvåt strandäng är verkligen inte fel det heller.
Jag lufsar även en del barfota, sällan så mycket hemomkring då jag är för mesig för att träna upp sulorna så de tål skogen och stigarnas kottar & kvistar och många av grusvägarna har lite för stora stenar för att det ska funka för mig.
Men på slätt eller mjukt underlag är det riktigt skönt med lite barfotalöpning, ibland tar jag en sväng på stranden i Ängelholm och på asfalt eller släta grusytor eller gräs funkar det fint. Det är gött att lufsa så där lite försiktigt kännande, där man inte bara kan braka ner med foten hursomhelst.
Eller löpning är väl att ta i, jag kallar det hellre lufs för det går sällan så fort. Och lufs låter ju mindre ängsligt och mindre löjligt presterande 🙂 Sen är löpning eller barfotalöpning oändligt mycket bättre än Trail Running men så är det ofta när man försöker få in ”koola” ord i svenska språket; MTB, Single Track, Outdoor, Adventure osv.
Men det allra roligaste med barfotalöpning är ändå alla som håller på med låtsasbarfotalöpning!! Eller kanske till och med barefoot running… De springer alltså inte barfota utan skaffar sig istället lite tunnare skor och så kallas det barfota 🙂 Ungefär som att kalla paddling i tunn torrdräkt för Nakenpaddling!
Riktigt skoj!
Fast det är ju lite imponerande av branschen att sälja in en helt ny typ av lite tunnare skor 🙂
Själv tror jag att lite variation är bra där med. Så lite barfota och lite i vanliga skor och i det sammanhanget kan även tunna skor få vara med om inte annat så är det ofta lätta och små att packa 🙂
Jag hade själv ett par Fivefingers för 5-6 år sen när det var lite nytt. Tänkte mig de som paddelskor, men fick skav av salt och sand så de fick åka vidare.