Nyfikenhet och skumgodis

selfportrait_orangeglasses.jpgDenna krönika publicerades i tidningen Paddling sommaren 2007, för er som inte läser den tidningen kommer den här oxå. För att känslan ska bli rätt får ni tänka er att det är drygt 25 grader varmt och högsommar…

När detta skrivs är det så kallad högsäsong. Det betyder att när man kommer fram till en ö är den som regel “ockuperad” av båtfolk eller andra kajakister, istället för total tystnad, lite djur och fågelläten är det skrän och motorljud. Den goa naturlukten har bytts ut mot sol- och grilloljedoft. I de små vindpinade buskarna hänger toapapper och/eller under- och badkläder!

Men det är ändå rätt okej att komma ut, det är lite behagligare att ta morgondoppet och kajaken blir inte så tung eftersom man kan lämna torrdräkt, tjocka sovsäcken och lite annat “varmt” hemma.

Jag kan ibland tycka det är lite synd att det är så många som enbart paddlar på tur när det är högsäsong. Några av mina bästa paddelminnen är just från turer under lågsäsong. När det är helt tyst bland kobbarna, inte en båt i sikte, alla öar är tomma. Det är lugnare då helt enkelt, känns som om jag upplever naturen mer nära och det passar mig. Och att vakna upp och titta ut från tältet när det är snö eller i alla fall frost på marken ger paddlandet en annan dimension.

Erik i Blekinge skärgård nyårsafton 2005.

För mig är naturupplevelsen en väldigt viktigt del i paddlandet, tror det är delvis därför jag har svårt att komma igång med motionspaddlandet (förutom att jag är lat, har dålig teknik och dålig kondis alltså), det är i och för sig fin natur runt sjön hemmavid där vi plaskat runt lite med vår motionskajak. Men det är ändå inte det jag vill åt med paddlandet; det är för lite variation att ligga och köra samma runda hela tiden. Känns ungefär lika varierande som att läsa samma bok om och om igen eller samma dagstidning dag efter dag 😉

Det jag uppskattar mest är att vara ute på tur, gärna hela dygn utomhus; att vakna upp i tältet eller under bar himmel och spana ut över vacker skärgård eller annan underbar natur, att veta att jag ska lägga mig i samma, eller liknande miljö efter en hel dag utomhus, det är för mig kvalitet. Att vistas ute i vår underbara natur med djur och natur inpå tältknuten, att se solen gå upp och ner, månen titta fram då och då, att sitta på solvarm klippa och höra sälsången en bit ut, det är modellen för mig.

Jag har aldrig varit ute på nån längre tur (endast tvåveckorsturer), men vill gärna det. De flesta som varit ute på långtur säger att man kommer in i “andra andningen” efter ett par veckor ute, upplever naturen på ett annat sätt, har lättare att följa väder och vind osv… Jag längtar dit nästan varje dag, det låter perfekt, hoppas vi tar oss tid till det nån gång framöver (tid är det ju gott om 😉 ska bara lära oss prioritera bättre). Under tiden nöjer vi oss med några övernattningsturer och ett par veckoturer per år, inte fy skam, men det kan bli bättre.

Nyfikenhet
Jo, det är bara att erkänna; att leka och busa lite i vågor, invid en klippa eller över ett skär där det skummar är även det en stor källa till glädje med kajaken. Att med hjälp av en liten, eller lite större, våg glida över ett annars gömt skär kittlar lite i magen. Att gå ut genom en inkommande brytande lite större våg och känna kraften av vattnet när det slår en i bröstet och ansiktet känns kul. Att surfa, höra, och i ögonvrån se, den annalkande vågen som snart bryter ut i brutalt skum är också njutning, men på ett helt annat sätt än turpaddlingen.

Jag fick frågan; varför? i samband med Nytäppetträffen när jag var inne och rotade bland stenar, skum och vågor vid Allböle, druttade runt därinne och rollade sen upp när det lugnat sig.
Vi kom fram till att det förmodligen handlar om nyfikenhet; hur är det därinne där det skummar? Klarar man av att komma mellan de där stenarna eller klipporna mellan vågorna eller inte? Vad händer om man inte hinner mellan? Vad händer om man får toksidsurf i lite rejälare vågor? Paddlar man bara förbi och håller sig undan lär man aldrig få veta… Visst kan man få en och annan repa i kajaken, men oftast inte värre än att det är lätt att laga.

En annan nog så viktig sak med kajakandet är att man träffar massor av trevliga och sociala människor som har en massa blandade och roliga intressen och idéer. När jag började paddla anade jag inte att jag skulle sitta på en kobbe en solig majdag 2007 och vara med om SkumGodisAkademins första officiella möte 😉

Dela mer Er
En sak till; dela med er av era paddelupplevelser, bilder och turer. Delad glädje är dubbel glädje sägs det. Och det sitter massvis av andra kajakister som gärna vill se var du paddlade, tältade, rollade, lunchade, paddlade fortast med mera. Ett sätt är i en tidning som denna, men det enklaste och snabbaste är på nätet. Starta en blogg och börja skriva om dina upplevelser! Jag kommer garanterat att försöka hitta den och följa dig!

Kul det här med paddling, finns mycket att prova på och väldigt mycket att lära sig. Och för er som inte visste det; tid utomhus räknas! Ut med er så ses vi kanske på vattnet! Och förresten snirkeltid vid vågutsatt klippa eller på övernattningstur i fin skärgård räknas nog minst dubbelt 😉

Erik Sjöstedt, kajaknörd som tillbringar alldeles för mycket tid vid datorn, med jobb och sajten kajak.nu, och alldeles för lite tid ute, men jag tror och hoppas på bättring.

erikorange.jpg

Kommentera